Produktvalsprincipen

Miljöbalken, 2 kap. 6 §: ”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga.

Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism”

Riskabla produkter ska undvikas

Produktvalsprincipen (även kallad; utbytesregeln, substitutionsprincipen) innebär att alla ska undvika att använda eller sälja kemiska produkter som kan innebära risk för människors hälsa eller miljön, om produkterna kan ersättas med andra, mindre farliga produkter.

Detta gäller också för varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Att undvika kan betyda att man helt avstår från att använda en produkt som i och för sig är tillåten.

Gäller alla

Bestämmelsen riktar sig till alla som ska använda eller sälja en produkt, såväl företag som privatpersoner. I praktiken ligger produktvalet på användaren, som bäst kan avgöra om en produkt duger eller inte.

Tillverkare, importörer och leverantörer har dock ofta bättre möjlighet än användaren att ta fram och introducera alternativ för olika behov.

Produktvalet är en fortlöpande process

Det är produktens eller varans inneboende egenskaper som sådana som ska bedömas och jämföras med andra alternativ när valet sker.

Principen gäller inte bara första gången ett val ska göras utan är en fortlöpande process. Allt eftersom ny erfarenhet vinns och nya produkter och varor utvecklas ska ett utbyte ske.

Kemisk produkt

En kemisk produkt kan vara både ett kemiskt ämne och en beredning av kemiska ämnen.

Ett kemiskt ämne är ett grundämne eller kemisk förening som kan vara hämtad direkt ur naturen, t.ex. i en gruva eller från en växt, eller ha framställts.

En beredning av kemiska ämnen är blandningar av ämnen som t.ex. lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor.

Försiktighetsprincipen

Miljöbalken, 2 kap. 3 §: ”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtagas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”

Risk för skada eller olägenhet medför skyldighet att vidta åtgärder

Försiktighetsprincipen innebär att redan risken för skador och olägenheter medför en skyldighet att vidta de åtgärder som behövs för att negativa effekter på hälsa och miljö ska förebyggas, hindras eller motverkas. Skyldigheten gäller alltså inte bara konstaterade skador och olägenheter, utan även möjliga/sannolika/ troliga skador och olägenheter.

Alla typer av försiktighetsmått är tänkbara

Försiktighetsmått kan innebära annat än begränsningar av utsläpp och andra olägenheter från en verksamhet. Det kan vara fråga om tekniska åtgärder, metodval, råvaru- och bränsleval, minimering av utsläpp, att kemikalier förpackas och hanteras på visst sätt, att information lämnas om hur ett ämne ska användas och hanteras, att erosionsskydd byggs, att personal utbildas m.m.

Kraven beror på utsläppens farlighet och miljöns känslighet

De försiktighetsåtgärder som behövs varierar dels med påverkans farlighet och omfattning, dels på förhållandena där påverkan sker. Samma utsläpp kan få olika konsekvenser i olika områden, både beroende på områdets naturliga karaktär och tidigare miljöbelastning.

Kraven på åtgärder ska alltid vägas mot kostnaderna

Vid tillämpningen av försiktighetsprincipen ska en avvägning göras. Då ska man t.ex. tar hänsyn till vad ett typiskt företag inom branschen kan klara i form av miljöinvesteringar. Det är inte meningen att ett företag inom branschen ska ha konkurrensfördelar eller -nackdelar jämfört med andra företag inom samma bransch.

Bästa möjliga teknik

Miljöbalken, 2 kap. 3 §: ”…För yrkesmässig verksamhet ska bästa möjliga teknik användas för att förebygga skador och olägenheter…”

Bästa möjliga teknik

Uttrycket ”bästa möjliga teknik” omfattar både den teknologi som används, det sätt på vilken en anläggning konstrueras, utformas, underhålls, leds och drivs samt avvecklas och tas ur bruk.

Tillämpningen kräver en helhetssyn

Liksom vid försiktighetsprincipen bör en helhetsbedömning göras när man ska avgöra vad som är bästa möjliga teknik för att kunna ta tillvara möjligheten att begränsa miljöpåverkan genom val av metod. Teknik som utnyttjar mindre miljöfarliga råvaror eller exempelvis återvunna produkter eller som är energisnål kan totalt sett vara bättre för miljön än teknik som medför begränsningar av utsläpp.

Verksamhetsutövarens egenkontroll

Miljöbalken, 2 kap. 2 §: ”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd ska skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenheter.”

Miljöbalken, 26 kap. 19§: ”Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar…”

Verksamhetsutövaren ska motverka skada på miljö och människors hälsa

Enligt miljöbalkens allmänna hänsynsregler är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skyldiga att skaffa sig den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skada. Verksamhetsutövaren ska därför kontinuerligt planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar. Det gäller inte bara verksamheter vid fasta anläggningar utan även t.ex. transporter.

Verksamhetsutövaren ska också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens påverkan på miljön. Verksamhetsutövarens egenkontroll omfattar alltså uppföljning av hur verksamheten påverkar miljön. Egenkontrollens omfattning ska anpassas efter behov.

Egenkontrollens omfattning

Bestämmelserna om egenkontroll innebär bl.a. att verksamhetsutövaren:

• fortlöpande och systematiskt ska undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från miljö- och hälsosynpunkt
• kontinuerligt kontrollera att utrustning m.m. för drift och kontroll hålls i gott skick
• ska upprätta en preciserad förteckning över de kemiska ämnen och produkter som hanteras inom verksamheten och som kan innebära risker ur miljö- och hälsosynpunkt